I fredags hade uppföljaren till succéfilmen Tillsammans från år 2000 premiär. 23 år efter den första filmen, vilket också är nästan samma tid som har förflutit i handlingen, eller kanske snarare i karaktärernas liv.

I filmen medverkar nästan alla som var med i den första filmen, Ola Rapace har dock blivit ersatt av Jonas Karlsson som Lasse, och några karaktärer som inte längre är med, som barnen, med undantag av Fredrik, grannkillen, som står för matlagningen i filmen, som utspelar sig på Görans födelsedag dit hela det gamla kollektivet har blivit inbjudet av Klasse som tillsammans med Göran är allt som är kvar av kollektivet Tillsammans.

Den som förväntar sig en film i samma anda som den första filmen kommer bli besviken, uppföljaren är inte lika rolig och inte lika mycket tidsdokument som Tillsammans. Släpper man det får man istället en film som känns som en dokumentär, en vad-hände-sen film där karaktärerna har förändrats under åren, på olika sätt. Fotot i filmen förstärker detta, det märks att det är en dokumentärfilmare som står för det.

Hur går det med de stora fina idealen som fanns på -70-talet, är de kvar, eller har tiden gjort att man ser saker på andra sätt? Har man TV i kollektivet och äter Göran fortfarande havregrynsgröt? Svaren får man i filmen och fler därtill.

Betyget blir tre svaga antenner, mest då man kanske förväntar sig en film i samma stil och anda som Tillsammans, något som uppföljaren inte är. Ser man däremot som en separat, fristående film stärks betyget något, men man bör nog ha sett Tillsammans ganska nyligen för att hänga med i alla händelser.