1988 kom filmen Beetlejuice. Skapad av Tim Burton, hans andra film, och belönades då med en Oscar för bästa smink. Nu, 36 år senare är det dags för uppföljaren, Beetlejuice Beetljuice. Idag krävs inte så mycket smink, men väl animerade effekter, och det håller uppföljaren, tillsammans med humor, uppe på den bättre halvan av betygsskalan.

Michael Keaton återupptar rollen som Bio-excorsisten* Beetlejuice i den här uppföljaren där vi får återse en del av den ursprungliga skådespelaruppsättningen i en historia som inte har samma ”verklighetsankytning” som jag tycker den första har. Men vad gör väl det när det är underhållande nästan från början till slut.

Historien den här gången kretsar kring dottern Lydia Deetz, spelad, liksom i första filmen, av Winona Ryder som återvänder till huset där hon växte upp tillsammans med sin styvmor, pappa och två spöken. I den här filmen har pappan dött och det är dags för begravning som ska hållas i Winter Falls. Med sig har hon då sin egen dotter Astrid, spelad av Jenna Ortega, känd som Wednesday i serien med samma namn.

En något krystad historia innehållande en skådespelar-polis (död förstås), en ex-fru, en möjlig pojk-vän och naturligtvis sandormar har med sig nog mycket humor för att det ska fungera. Är man, som jag, ett stort fan av Tim Burtons något utseendemässigt skruvade figurer kan man känna sig lite besviken till en början…

Men hav förtröstan, filmen är vad du förväntar dig, och du går ut från biografen lite gladare än när du gick in. Några småsaker gör att filmen inte får toppbetyg, men väl värd sina 100 minuter i biomörkret är den.