Så här i semestertider blir det en skriven recension av filmen Oppenheimer. 

Kanske en av årets mest hajpade filmer (hittills), dessutom premiär på samma dag som Barbie är förstås förväntningarna stora på filmen som visar hur atombomben utvecklades och hjärnan bakom detta, Robert Oppenheimer.

Filmen hoppar något i tidslinjen, och det tar faktiskt ett tag innan man är helt på det klara med vad som händer och när. Men efter nära tre timmars film så har man ändå fått en rätt klar bild av det hela. Vi får följa forskarnas tvivel på om det verkligen är rätt att utveckla ett vapen som har möjlighet att förstöra världen, det är till och med så att frågan ställs, om något går fel så finns det en risk att hela jorden brinner upp när provsprängningen äger rum. Hur stor risken är? Nära noll. Idag vet vi att den var noll, men har den gjort världen till en säkrare plats?

Vi får se den amerikanska kommunistskräcken från tiden under och efter andra världskriget, där det kunde räcka med att prata med någon som FBI trodde vara kommunist för att få det svårt i det offentliga livet. Filmen porträtterar också Oppenheimer som något av en kvinnokarl (vissa scener har censurerats i länder där nakenhet inte är OK, och man har även lyckats reta upp en del indier…).

Filmen är tre timmar lång, och hade nog mått bra av att klippas ner en timme.  Tekniskt är filmen mycket välgjord, och musiken, skriven av Ludwig Göransson, är så där perfekt filmisk, den finns där utan att ta plats. Den är filmad i IMAX-format, och Kodak tog fram en svartvit film i det formatet bara för detta. Ett stort antal välkända skådespelare gör att filmen är garanterad många Oscarsnomineringar, men längden gör ändå att betyget hamnar i mitten av skalan.

Betyg: 3 antenner